Gängkrig 145 av Jens Lapidus och Peter Bergting.
I helgen läste jag den äntligen; Gängkrig 145. Det är inte riktigt min typ av genre men den känns ändå som en bok “man borde läst”. Sagt och gjort. Storyn är:
18-åriga Jivan är ute med sina kompisar och blir lite för full på bäste vännens brorsas initiativ. Brorsan och hans kompis tar med sig Jivan hem och gör sitt värsta med henne. Dagen efter ringer Jivan till sin bror Mahmud och berättar vad som har hänt. Han ber henne gå till sjukhuset och polisen, vilket hon också gör. Mahmud som vi knappast kan kalla en ängel - ringer lite egna samtal för att skipa rättvisa. När en av våldtäktsmännen visar sig tillhöra ett rivaliserande gäng är gängkriget lite senare ett faktum.
Den enstörige polismannen Hägerström är den som förhör Jivan och fattar misstankar om att något är i görningen. Lite rotande senare kopplar han ihop ett och ett och försöker göra något åt saken, vilket visar sig vara lättare sagt än gjort.
Boken är väldigt ‘merican i sättet den är ritad, tuschad och färglagd på, vilket inte är så konstigt - Peter är inte svensk small press på något sätt. Men boken är väldigt svensk, eftersom alla händelser är förlagda i Stockholm. Gator och hus är sådana som finns i verkligheten och när vi får se ett inslag i Efterlyst på TVn så är det Hasse Aro och Leif GW Persson vi ser i rutan, inga konstigheter. Det är ett ganska klassiskt kriminaldrama vi ser, med ett tydligt startskott, upptrappning, lugn före stormen och upplösning samt med en sub-plot som följer alla dramaturgiska regler (läs: How to make a good script great, så vet ni vad jag menar). Våldet som skildras i boken skulle kunnat bli ett splatterdrama med mycket blod som skvätter och flyger, men det är inte det som ska skildras här och det tycker jag är bra. Det enda jag undrade var:
Uteliggaren. Han pratar med Hägerström vid Mariaplans tunnelbanestation, jag tror det är han som smyger förbi när H och hans kollega sitter och fikar och han syns även i Efterlyst. Jag trodde han skulle få en större betydelse på något sätt, bara.
Så, nu har jag berättat hela boken utan att berätta någonting, egentligen. Gör om den, om ni kan! :D
Jag hoppas att fler manus får bli gestaltade i serier istället för en tjock lunta med beskrivande text och stapplande dialog. Det finns utrymme för subtila planteringar och kostnadseffektiva bildmässiga lösningar (tre ord som beskriver essensen i serier, typ) som inte finns i skrivna böcker och finns intresset att göra film av det så har du redan storyboardet klar ;) Häpp!
